FAR NORTH QUEENSLAND, AUSTRALIA

I realized I haven't shared the photos I took with my DSLR camera in Australia with you yet! Only a few mobile pics. I'm not sure if you're even interested in seeing them, but I think I got a few pretty good ones at least : ) I hardly photographed anything in Sydney and Melbourne, but in North Queensland I took plenty. There were simply too many breathtaking views and mysterious rainforests I had to capture.One day we took the car up to Daintree National Park. Filled with huge "strangler fig trees" and Cassowarys (that we didn't see - so disappointed!). I was so overwhelmed by this thick and humid landscape where you couldn't see further than a few meters because of the dense vegetation. Loud squeaking from birds and insects, but not an animal in sight. All camouflaged in the endless green. Did you know Daintree is the world's oldest rainforest? Older than the Amazonas even. Isn't it amazing how nature is somehow always there, and has been around for hundreds of thousands of years, no matter what goes on in our lives? I find that so reassuring. That awareness helps me see things in my own life more clearly and worry less about details. Larger processes in the world will continue regardless of if I have a bad day or not. At the same time our western lifestyles gradually deplete these precious ecosystems and I feel this deep melancholy and sadness when I think about that these ancient rainforests might not be here forever if we continue to live and consume the way we do today. Seeing and experiencing these endangered natural habitats with my own eyes and senses (even though Daintree in particular hasn't been subjected to deforestation in the same way as Amazonas for example) makes me revalue what is truly important to me and it helps me see the larger consequences of a materialist lifestyle or conventional and cheap food production (or flying to the other side of the world, I know...). Although I am a firm believer of the robustness of nature and it's ability to regenerate. I think that what we ultimately will destroy with a continuation of today's economic structure and consumism is ourselves and our own life chances.That sounded depressing. Where I meant to arrive to was that as these larger processes in nature continues no matter what, in a similar way spring keeps coming back each year even though you feel like winter will never end. It's hits me by surprise each year. Difficult times are left behind and new times begin. The past months hasn't really been easy. I like to think that I'm adaptable and don't care too much about having lots of money and a successful career and stuff, but not knowing how your future's gonna look like and not having a stable income can really break down your psyche. The past couple of months have been some crazy times with huge changes in basically every area of my life. Letting go of the security of being a student with student income (read: loans) and throw yourself into "real life" with all the responsibilities and job competition that means. Moving back to my hometown and trying to build a new social life. Meeting someone I really like and care about which is exciting and frightening as hell. Things are changing and settling at the same time, in an ever ongoing flux, and sometimes it brings you to places you couldn't predict. I have a new job that I'm really excited about, and the stability and safety and affirmation that provides does wonders for my creativity in this place. I finally feel like I'm in a place where I can imagine staying. Planning a future. Building the life I want.OK beware of cheesy hippie nonsense in the following paragraph now (as if the previous wasn't, hehe): Maybe it's the spring weather that awakens these feelings in me, but I feel like the simplest things are loaded with meaning in a different way than before. That it's there to teach me something. And the more I listen to what my body wants and what makes me happy and really try hard to follow that, even when it says something entirely different than what society does (which is most times), the more I become this Mother Earthy hippie who only wanna do yoga, plant and ferment stuff and listen to Joni Mitchell all day haha. And of course cook for people I care about. Have you watched this HBO tv series called Togetherness? There's one episode where Brett meets this "free spirit" kind of woman called Linda whom he's super skeptical about at first, but after she brought him to her house (which is inhabited by various other free spirits walking around barefoot drinking Yerba Mate) were he 1) drinks mushroom tea 2) talk to a horse and 3) scream in the shower (haha I mean. so cliché) he gets transformed and says to his wife "Michelle, I think I'm weird" haha <3Well, I think I'm weird too ; )But even I would get tired of yoga and Joni Mitchell if those were my only pleasures : ) To let go of health ambitions every now and then is as important as sustaining them.Now let's have a look at the photos!xo AgnesScrolla ner för svensk översättning :)Jag insåg i veckan att jag inte har delat med mig av bilderna jag tog med min systemkamera i Australien än! Förutom ett par mobilbilder då. Vet inte ens om ni är intresserade av att kolla på dem, men jag tyckte ändå att jag fick till några fina :) I Sydney och Melbourne fotade jag knappt alls, men i North Queensland så fanns det helt enkelt alldeles för många makalösa utsikter och mystiska regnskogar att jag inte kunde låta bli.En dag hyrde vi bil och åkte upp till Daintree National Park. Där vandrade vi runt och kollade på gigantiska "strangler fig trees" och skyltar som varnade för Cassowarys (men vi såg inga! Så besviken!). Den kompakta och fuktiga atmosfären var verkligen överväldigande, och luften fylld av surrande insekter och skräniga fåglar. En kunde inte se längre än ett par meter på grund av den täta vegetationen. Några djur gick inte heller att se, trots att de hördes. De gömde sig kamouflerade någonstans i evighetsgrönskan. Visste ni att Daintree är världens äldra regnskog? Äldre än Amazonas till och med! Är det inte fascinerade hur naturen liksom alltid finns där ute, oavsett vad som pågår i våra liv? Hundratusentals eller kanske till och med miljontals år gamla skogar och bergskedjor vars livscykler följer större, mer grundläggande mönster än vad våra liv ens kommer i närheten av. Huruvida jag har en dålig dag eller inte kunde inte vara mer irrelevant. Somliga skulle kanske få panik av den insikten, men för mig är det lugnande. Det får mig att se på mitt eget liv mer klarare ögon. Oroa mig mindre för småsaker. Samtidigt så vet vi att dessa värdefulla ekosystem gradvis utarmas på grund av våra västerländska livsstilar. Dessa uråldriga regnskogar kommer kanske inte finnas kvar. Ibland kan jag känna en djup sorg över det. Att se och uppleva denna storslagna natur med mina egna ögon och sinnen gör att jag tvingas omvärdera mina egna prioriteringar och min egen livsstil när jag inser de långtgående konsekvenserna av materialistiska livsstilar, av konventionell och ständigt prispressad matproduktion och av att flyga till andra sidan jordklotet, för all del. Men, naturen är stark och grym. Jag tror helt och fullt på dess robusthet och regenereringsförmåga. Det vi i slutändan kommer ta död på genom vårt ekonomiska system och konsumismen är våra egna livschanser.Det där lät väldigt deppigt, jag vet. Det jag ville komma till var att på samma sätt som dessa stora processer i naturen fortgår, så återkommer våren år efter år trots att det i månader har känts som att vintern aldrig kommer att ta slut. Jag blir lika förvånad varje gång. Svåra tider lämnas bakom oss, nya börjar. De senaste månaderna har inte direkt varit lätta. Jag försöker tänka att jag inte bryr mig särskilt mycket om att ha en massa pengar eller en framgångsrik karriär eller så. Men att inte veta hur ens framtid kommer se ut samt att leva i en ekonomiskt osäker eller tillfällig situation kan verkligen bryta ner en. De senaste månaderna var varit spännande och omtumlande på så många sätt. Att släppa taget om tryggheten i att vara student, med allt vad den identiteten och det studielånet innebär. Att kasta sig ut i "riktiga" livet och möta konkurrensen på arbetsmarknaden och det ultimata ansvaret som följer. Flytta tillbaka till min hemstad och bygga ett nytt, eller nygammalt, socialt liv. Träffa någon jag verkligen tycker om och bryr mig om, och det fantastiska och fruktansvärt skrämmande i detta. Saker förändras och landar på samma gång, i en ständigt snurrande karusell och ibland är det omöjligt att veta vart det kommer ta mig. Jag har precis börjat på ett nytt jobb som jag är superpeppad på, och den tryggheten, den säkerheten och den bekräftelsen på mina egna förmågor det medför gör för det första underverk för kreativiteten på den här bloggen när all press och stress släpper, men också att jag äntligen kan känna att jag börjar landa här. Att jag vill stanna. Planera en framtid. Skapa det liv jag vill leva.Okej varning för banalt hippiesvammel här (som om inte ovan skrivna text var det, hehe): Kanske är det våren som väcker alla dessa känslor i mig, men jag upplever det som att varje liten detalj är laddad med mening på ett helt annat sätt än tidigare. Att det finns där för att lära mig något. Och ju mer jag lyssnar på vad min kropp vill och vad mitt psyke vill och verkligen försöker efterleva det, oavsett om det totalt motsäger hur samhället säger att jag bör leva (vilket är allt som oftast), desto mer förvandlas jag till nån slags Moder Jordig hippie som bara vill göra yoga, plantera och fermentera grejer och lyssna på Joni Mitchell hela dagarna, haha. Och såklart laga mat till personer jag tycker om. Har ni sett den här tv-serien Togetherness som går på HBO? I ett avsnitt träffar Brett nån slags "fri själ" som heter Linda som han till en början är superskeptisk gentemot, men sedan när hon tar med honom till sitt hus (som fungerar som nån slags retreat för andra fria själar som glider runt där barfota och dricker Yerba Mate) och han 1) dricker svampte 2) pratar med en häst och 3) skriker i duschen (haha alltså, detta är SÅ cliché) så blir han frälst. Han kommer hem till sin fru och säger "Michelle, I think I'm weird" haha <3Well, I think I'm weird too ; )Men även jag skulle förstås bli trött på yoga och Joni Mitchell om det var mina enda nöjen : ) Att släppa på hälsoambitionerna då och då är lika viktigt som att upprätthålla dem.Nu kollar vi på bilderna!xo AgnesAll photographs, recipes and content are Cashew Kitchen originals. Please link back to me and credit Cashew Kitchen when sharing. Thanks!