Roadtrip till Lofoten - Första dagen, Piteå till Narvik

För ungefär två veckor sedan anlände jag till ett gråmulet Pite, med väskan full av kamerautrustning och varma tröjor. Jag & K skulle nämligen iväg på 4 dagars roadtrip till Lofoten!!! Det började som en lite skämtsam idé ("man kanske skulle ta och åka till Norge nån gång?") för att snabbt bli till konkreta planer och rätt som det var hade vi bokat fiskestuga och fixat hundvakt och allt. Att åka iväg såhär på en roadtrip över en helg behöver verkligen inte vara särskilt komplicerat och en kan upptäcka SÅ många vackra platser i närheten. Lofoten visade sig vara så oändligt mycket vackrare än jag hade kunnat föreställa mig, så nu känner jag bara VARFÖR flyga till typ Nya Zeeland när vi har den här alldeles makalösa naturen runt hörnet??Pite ligger ungefär på samma breddgradd som Lofoten, men för att ta oss dit var vi tvungna att köra rakt genom landet, över Kiruna, Riksgränsen och kalfjällen på toppen av Skanderna för att sedan slingra oss nedåt igen mot de norska fjordarna. Ni som kört i Norge vet vilka serpentinvägar det är där. Så även om den totala sträckan "bara" var drygt 70 mil så räknade vi med att det skulle ta nästan 2 dar att ta sig dit. Speciellt eftersom en av oss är fotograf och vill stanna och ta bilder stup i kvarten (gissa vem 😇). Obs att jag inte har körkort dårå utan det var K som fick köra hela vägen stackarn 😬Jag har delat upp resan i tre inlägg och idag tänkte jag att vi tittar på hur det såg ut när vi åkte från Pite fram tills att vi anlände till vårt hotellrum i Narvik i Norge (en relativt stor stad som ligger längst in i Ofotfjorden).Runt halv tio var vi iväg och åkte lääänge genom dimmiga skogar och en och annan älv här och var. Kallt som sjutton var det också! Lunchen kastade vi i oss vid ett picknickbord intill en fors, iklädda mössa och halsduk.Det skulle bli mååånga stopp vid sådana här p-fickor framöver...När vi passerade Kalixälven så sprack det upp och blev riktigt varmt. Här hängde vi rätt länge och fotograferade. I ett hus alldeles till höger om den här bron har min pappa bott en kort period när han var liten.Obs inte detta hus. Det här var bara ett fint ödehus jag fotade :-)Sen körde vi på ett bra tag utan att jag knäppte några bilder (nåja, knäppte cirka en miljard bilder på den drömska dimman men det var som svårt att fånga den där stämningen på bild).För det mesta var vi helt ensamma på vägarna, så när som på några renar. Vi lyssnade på vår roadtrip-playlist, en och annan podcast och pratade om saker som religion, känslighet och resor.I takt med att vi klättrade högre och högre upp mot fjällvärlden så mulnade det på. Lågt hängande moln dolde bergen och låg som ett tyst lock över världen. Torneträsk sträckte ut sig i vad som kändes som en hel evighet, och vart vi än stannade så kunde vi sträcka blicken långt långt bort i horisonten. Det är något så vilsamt över sådana här öppna vidder.Det blev många fotostopp för att föreviga de karga, öde landskapen. Det vi fotade nu skulle sedan komma att kännas rätt obetydligt i jämförelse med vad vi senare skulle uppleva. Men när jag tittar tillbaka på bilderna så är det faktiskt många av de här stillsamma, dimmiga motiven jag fastnar mest för.Att fotografera det jag ser när jag reser är för mig ett sätt att bearbeta upplevelsen och låta den leva vidare. Jag tar in landskapet genom kameralinsen och det gör mig inte på något sätt mindre i nuet. Snarare tvärt om. Det får mig att titta lite extra efter skönheten i det oväntade, uppmärksamma hur ljuset faller och vilken känsla miljön inger. När jag sedan jobbar med bilderna i efterbearbetningen så är det som att jag kan uppleva resan igen. Känna samma som jag kände då och till och med upptäcka nya saker.Hela landskapet stod i brand och det var så oerhört vackert! Jag har aldrig upplevt Norrland på hösten tidigare. Milslånga vidder av knotiga fjällbjörkar, och så Torneträsk som aldrig tycks ta slut.Vi kom fram till Abisko. Stannade till ett bra tag för att sträcka på benen, kika ner på forsen och fotografera. Precis här slutar Kungsleden. Ett ödsligt hotell ligger på toppen av kullen och tar emot trötta vandrare. Hela platsen ramas in av Lapporten, den U-formade bergsformation som tornar upp sig över nationalparken. Men det upptäckte vi inte förrän på hemvägen då det var klart väder. Just den här dagen var vi mest förvirrade. "Vars ÄR den där Lapporten?? Har vi redan kört förbi den?".En kameraskygg K lät sig bli fotograferad bakifrån. Eller högst oklart om han var medveten om kameran här iofs... Tyckte den här bilden var så fin och samtidigt lite komisk. Som tagen ur någon svår nordisk film/reklamkampanj för Acne/Sandqvist 😁 Saknas bara ryggsäcken i ockrafärgad canvas 😉Jag var inte sämre jag. Blickade melankoliskt bort i fjärran, lite störd av den sköna liraren i adidasdress där till höger ovanför mitt huvud... Insåg för övrigt när jag gick igenom bilderna hur otroligt dålig jag är på att visa fejset! Ska bli bättring på det, lovar.Vänner och familj hängde med på Snapchat & Stories (pro-tip är ju att fota bilden genom vanliga mobilkameran för att sen lägga upp på Snap/Stories. Mycket bättre kvalitet!). Och jag fick öva på ett av mina favoritmotiv "över axeln genom smartphone" ;-) Kul sätt att fånga natur på, med teknologin och det mänskliga inslaget som kontrast.När vi började närma oss Riksgränsen så klarnade det upp igen. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var som eld. Strax efter Riksgränsen så började vägen gå neråt igen. Jag tyckte det kändes så tydligt här hur vi liksom åkte över en "puckel". Här uppe kulminerade det karga landskapet och det var inte mycket mer än fjällbjörk som växte. Vi var nu i samma höjd som de där låga molnen och på vissa ställen bröt solen igenom och skapade ett helt sjukt magiskt ljus! Kolla bara! 👇Ganska direkt så började också landskapet förändras dramatiskt. Alltså det var verkligen något nytt runt varje hörn! Så knäppt att det kan bli en så fundamental skillnad i naturen så fort en passerat gränsen mellan Sverige och Norge.Bergen blev mer och mer dramatiska ju längre neråt vi körde. De skimrade i kvällssolen som hägringar i fjärran.Vi körde hela tiden mot ljuset och jag bara väntade på att landskapet skulle bryta upp till den mest spektakulära vyn. En kunde liksom känna att det var på gång. Och mycket riktigt. Runt nästa krök så öppnade sig landskapet och vi såg hela vägen ner till Ofotfjorden. Där nånstans, på andra sidan bron i fjärran, väntade Narvik och vår slutdestinationen för dagen.Vi var rätt slutkörda när vi väl kom fram, K bokstavligen efter att ha suttit bakom ratten hela dagen och jag pga alla intryck. Men eftersom det då råkade vara K:s födelsedag (!) så var vi ju såklart tvungna att äta en tjusig middag på scandic hotell hehe. Jag tog det enda som inte var fisk/kött på menyn: pasta med krämig svampsås minus kycklingen. Bad om ruccola istället men barkillen såg mest frågande ut. Nåja, inte den mest spektakulära måltiden kanske, men däremot en helt klart godkänd utsikt!!Dan därpå körde vi äntligen ut på Lofoten så det får ni se på onsdag!xxAgnesPs. Om du tyckte om det här inlägget så skulle det betyda massor för mig om du ville lämna en kommentar eller klicka på hjärtat högst upp eller längst ner i inlägget, så vet jag vad för typ av innehåll du gillar och vill se mer av :-)Alla bilder, texter och recept är Cashew Kitchens original om inget annat anges. Pinna gärna bilder och dela inlägget om du vill, men kom ihåg att allt innehåll är upphovsrättsskyddat. Länka alltid tillbaka hit och skriv ut Cashew Kitchen som källa när du delar. Tack!