mandelsmör

De senaste veckorna när nysnön har glittrat magiskt över Stockholmsisarna och himlen verkar ha frusit fast i en permanent havsblå nyans som märkligt nog påminner om högsommardagar, har vi spenderat en hel del helgtid ute på diverse utflykter och promenader. Framtidsplaner & drömmar har smält samman och befästs samtidigt som kinderna värker av kylan och sinnet är sådär kristallklart som bara den skandinaviska vintern kan locka fram. Jag älskar januari, helt enkelt för att det är en stilla månad där ingenting särskilt händer. Jul- och nyårshetsen är förbi, och vårens ambitioner och samvetsgnagande sommarsolsken ligger fortfarande och väntar. Världen verkar ha tagit ett kollektivt djupt andetag för att hålla detta andetag tills den värsta vargavintern är över. Det är först i det här mellanrummet som jag kan på riktigt känna vad som är viktigt för mig.

The past weeks, fresh snow has gathered on the frozen lakes of Stockholm, tindering in the bright winter light. The sky seems stuck in a permanently ocean blue hue that paradoxically reminds me of mid summer days and creates a surreal feeling of being a bi-character of the Truman Show. We’ve spend most free days out on various walks or hikes in nearby nature reserves. Affirming dreams and plans for the future out loud, while our cheeks ache from the cold and our minds are crystal clear in a way that only the Scandinavian winter can bring forth. I love January, simply because it’s a tranquil month where nothing special is going on. Christmas and New Years is long over, and the spring ambitions and conscience nagging summer sunlight still awaits. The world seems to have gathered for a collective deep breath and is holding that breath until the worst wolf winter is over. It’s only in this in between space that I can for real feel what’s important for me.

…

Read More