Wanna read this post in English? Read part one HERE and part two HERE.
Under alla år av bloggande, frilansande, extrajobbande och pluggande så har kvällarna alltid varit heliga för mig. Att få koppla bort från dagens kaos framför nån spännande tv-serie eller fängslande bok. Sätta mig och teckna en stund. Försvinna in i min egen dagdrömmande värld.
Egentligen har det varit så ända sedan tonåren. Som högkänslig (eller som tonåring generellt) så kan det vara sjukt utmattande att varje dag behöva navigera det intrikata sociala spelet i skolkorridorerna, utstå den skrälliga ljudnivån på caféjobbet på helgen och mäkta med hela den där ängsligheten kring att passa in och bli omtyckt. Jag fattade inte varför jag behövde så otroligt mycket ”down time” då. Tänkte att jag måste vara alldeles särskilt introvert (eller lat). Nu, som vuxen, tänker jag att det är något alldeles mänskligt att inte orka aktivera sig på kvällen. Att pendla mellan aktivering och vila är en rytm som vi alla måste följa för att må bra.
…
