Sitter för närvarande uppkrupen på en hög caféstol på J&N med en havrecappuccino nära till hands, dörren är öppen så att den friska vårluften strömmar in, Amason spelas i högtalarna. Stämningen är lugn, tiden mitt emellan morgonkafferushen och lunchkafferushen. Efter att ha spenderat 4 hela dagar på sommarstället över påsken är jag lugnare än vad jag varit på länge. Jag försöker ta med mig det lugnet in i storstadspulsen, och hålla kvar vid det så länge som möjligt. Här strålar solen och folk promenerar med öppna jackor. Där massiva sekelskiftsfasader blockerar stormvindarna kan vi sitta på rensopade uteserveringar och dra på oss solglajjorna, vända ansiktet mot värmen och känna att våren är här, trots att det fortfarande bara är Mars. Leriga fält och brunt gräs är långt borta. Också tranornas skrik och de första blåsipporna. Naturen tar längre tid på sig än vad vi gör. Vi är alldeles för otåliga.
–
I’m currently propped up on a high chair at J&N, one of my favorite cafés in Stockholm, with an oat cappuccino within reach and the door open to let the brisk spring air in and Amason in the speakers. The mood is easygoing, in between morning coffee rush and lunch coffee rush. After having spent 4 days at my summer house over Easter I feel calmer than I’ve been in a long time. I’m trying to bring that harmony into the city pulse, let it linger as long as possible. Here the sun is shining and people are walking outside with open coats. Where thick turn-of-the-century facades are blocking the storm winds we can have our coffee outside, around small café tables on the pavement, put on our sun glasses and turn our faces towards the warming light and feel like spring is here for real now, even though it’s only March. Muddy fields and brown grass is far away. Also the sound of cranes and the first spring flowers. Nature takes longer than we do. We are way too impatient.
…
